Sunday, August 16, 2015

A Swedish Vacation and a Swedish Essay

Q and I took at a Swedish vacation during the past three weeks. What's a Swedish vacation, you ask? It means taking a summer course studying Swedish while living in a boarding school - yes, here in Sweden. We got to study Swedish language, watch Swedish movies, have Swedish conversations, eat Swedish food, meet Swedish residents... basically doing a lot of Swedish things. Okay, I know it sounds a bit overwhelming, but the course was super nerdy and cool - I loved it! (And Q survived his as well. At least I believe so. :)

My roommate Markella from Athens and I

For my class, each of the students were asked to write an essay on the topic of Mitt möte med Sverige (My meeting with Sweden) to enter a contest by Riksföreningen Sverigekontakt (National Society Sweden Contact), the hosting organizing agency. Guess who won? :) Actually I had a real hard time at first, but luckily I got inspired, and in the end I was very proud of what I came up with... Naturally now even more proud since it would get published in the organization's September magazine. So before my head gets any bigger, here it is. It is in Swedish first, then translated into English. I feel it is important to translate it instead of rewriting it because it is a better reflection of my Swedish train of thoughts, which seems to be still very wobbly, but it is getting there...

Me with my teacher and organization representative - I got three Swedish books as my prize - woohoo!

---- 

Stigen upp för berget

Medan jag klättrade upp för det lilla berget mittemot Billströmska Folkhögskolan kunde jag inte låta bli att undra hur jag exakt hade kommit hit. Kanske planerades min utflykt när jag kom från Malmö för två veckor sedan? Eller kanske min kurs planerades när min man hittade ett jobb i det här gamla och vackra landet? Just det. Kanske mitt möte med Sverige planerades när jag träffade min man, en holländsk, i Kuba för flera år sedan. Det är precis hur jag, en kinesisk kanadensiska, hittade mig själv i mitten av Sverige, precis som livet har planerat. Livet rör sig på ett hemlighetsfullt sätt, eller hur?
Det var en fin och bekväm sommarkväll. Solen sken och en bris blåste längs stigen. Det kändes lätt – jag skulle orka det utan mycket kraft, tänkte jag. Det påminnande mig om mina första veckor i landet förra året för att min man hade varit i Sverige i flera månader och allting arrangerades. Det skulle vara en lycklig semester för mig.

Men snart tog jag en fel väg och stigen försvann under mina fötter – ”Oj”! Jag kom ihåg tillfället när vi förlorade vårt bostadskontrakt och var tvungna att hitta en annan plats om bara en månad. Vilken oro och ångest! Svårt var det att hitta någon som inte var på semester i augusti, för att inte tala om hur vi lärde oss att göra allting på svenska, ett helt nytt språk för oss. Vem visste att man kunde kolla på Blocket så ofta som man kunde fika?! Det var nog som hur jag försökte att hitta min egen stig nu bland taggiga buskar och hala stenar.

Jag svär att berget verkade mycket lägre från mitt rum tidigare. Det mumlade jag till mig själv när plötsligt halkade jag på en klippa, ”Ai!”. Vilken tur att jag var oskadad. Pust! Det var lite pinsamt, men inte så mycket som de oerhört många gånger när jag talade svenska fel. En dag i mitt bostadshus försökte jag hjälpa en pojke som bar många påsar. Han såg förvirrad ut medan jag sa,”kan jag hjelpe dig?” och ännu mer när jag repeterade tre eller fyra gånger. Stackars pojke – även nu springer han snabbt iväg efter han vinkar till mig.

Stigen blev svårare och jag blev väldigt svettig och smutsig. Det tog mycket mer tid än jag förväntade. Som att plugga svenska. Tålamod måste man ha enligt några kompisar, ”Det tar tid.” Det slog mig att ge upp. Varför inte? Många andra hade gjort det. Men det är inte ett alternativ, inte ett bra alternativ i alla fall. Ansträngning krävs det om jag vill bli en riktig del av samhället och inte bara en fluga på väggen. Jag var bestämd att fortsätta klättra upp, ett steg i tåget, precis som hur jag kan lära mig svenska – ett ord i tåget. Det ska hjälpa mig.

När jag äntligen var framme hittade jag en otroligt vacker utsikt på toppen av en stor vit sten. Skolbyggnadens röda tak skimmade och skärgården glittrade i havet långt borta. Ensam var jag men jag kände mig inte ensam. För jag visste att många människor hade hjälpt att bygga stigen som hjälpte mig komma hit. För jag visste också att många mer hade kommit och ska komma hit. Det känns skönt att veta att jag är, som vi är, inte ensam i våra vandringar upp för berget.

Missförstå mig inte – jag älskar att cykla runt landets platta cykelvägar, men vilken fri och öppen känsla här på toppen! Det är ganska fantastiskt med tanke på att jag inte hade kommit upp så högt. ”Om du ska studera på ett internationellt program på engelska”, många hade frågat mig, ”varför vill du lära dig svenska?” Svaret låg precis framför mig – att se mer och se ytterligare. 

När jag kom ner såg jag en gul skylt, ”Här uppe är ett berg med vackra mönster.” Men jag vet att det inte var det viktigaste att nå bergstoppen. Syftet är att hitta våra egna stigar. Syftet är att bli bättre och starkare människor genom våra upplevelser. Oavsett hur jag kom hit ska jag fortsätta klättra stigen upp för berget. Vill du gå med?


----

The path up the hill

While I climbed the small hill opposite of the Billströmska Folk High School, I could not help but wonder how I exactly had come here. Maybe my excursion was planned when I came from Malmö two weeks ago? Or maybe my language course was planned when my husband found a job in this ancient and beautiful land? Right. Perhaps my meeting with Sweden was planned when I met my husband, a Dutch man, in Cuba several years ago. That's exactly how I, a Chinese Canadian woman, found myself in the middle of Sweden, just like life has planned. Life moves in a mysterious way, doesn't it?

It was a nice and comfortable summer evening. The sun was shining and a breeze blew along the trail. It felt easy - I could manage it without much effort, I thought. It reminded me of my first weeks in the country last year because my husband had been in Sweden for several months, and everything was arranged. It would be an happy holiday for me.

But soon I took a wrong turn and the trail disappeared under my feet - "Damn!" I remembered the moment when we lost our apartment contract and had to find another place within only a month. Oh, the anxiety! It was difficult to find someone who was not on vacation in August, not to mention how we learned to do everything in Swedish, a whole new language for us. Who knew you could check the housing website as often as you can drink coffee (N.B. Swedes drink a lot of coffee.)?! It was probably like how I tried to find my own path now among thorny bushes and slippery rocks.

I swear that the hill seemed much lower from my room earlier. I mumbled it to myself when suddenly I slipped on a rock, "Ouch!". Luckily I was unhurt. Phew! It was a bit embarrassing, but not as much as the incredibly many times when I spoke Swedish incorrectly. One day at my apartment building, I tried to help a boy who was carrying many bags. He looked confused while I said, "Can I hilp you?" And even more when I repeated three or four times. Poor boy - even now he runs away quickly after he waves to me.

The path was difficult and I was getting very sweaty and dirty. It took much more time than I expected. As for studying Swedish. One must have patience, according to some friends, "It takes time." It occurred to me to give up. Why not? Many others had done it. But it is not an option, not a good option anyway. It is required effort if I want to become a real part of society and not just a fly on the wall. I was determined to continue to climb, step by step, just like how I can learn Swedish - a word at a time. It'll help me.

When I finally arrived, I found an incredibly beautiful view on top of a large white stone. The school building's red roofs shimmered and the archipelago glistened in the sea far away. I was alone, but I did not feel lonely. For I knew that many people had helped to build the path that helped me get here. For I also knew that many more had come and will come here. It feels good to know that I am, just like we are, not alone in our paths up the hill.

Do not get me wrong - I love biking around the country side's flat bike paths, but what a free and open feeling here at the hill top! That's pretty amazing considering that I had not come up very high. "If you will study in an international program in English," many had asked me, "why do you want to learn Swedish?" The answer lay right in front of me - to see more and see further.

When I came down I saw a yellow sign, "Up here is a mountain with beautiful pattern." But I know it was not that important to reach the mountain top. The aim is to find our own paths. The aim is to become better and stronger people through our experiences. No matter how I get here, I'll continue to climb the trail up the mountain. Do you want to join?

Me on the hill top

2 comments:

Anonymous said...

Bravo!

FreeTinkerer said...

Well done! You never cease to inspire. I am so proud to be your friend.